Permaneders inkarnation i Uppsala

Herr Permaneder är en godhjärtad, tjock bayrare som inte ids arbeta om dagarna. Istället för att driva sin firma så avvecklar han denna och lever på inkomsterna från uthyrningen av ett par lägenheter i sitt hus. Han ägnar sig istället åt att skapa en så gemytlig tillvaro som möjligt, ätandes gott och drickandes mycket öl. Han förekommer i Thomas Manns "Buddenbrooks" och är en skrämmande föraning om vad jag kommer att bli om jag inte lyckas stävja min lättja!

Den här tanken slog mig idag, då jag lite trött efter en 25-årsfest har ägnat mig åt att ligga i Toves knä, läsa tidningen, glo på internet och att dricka kaffe. Jag har alltså tagit det lugnt, det vill säga lugnt även i jämförelse med vad jag brukar ta det när jag är ledig. I klartext innebär det jätte-jättelugnt. Under ett försök från mig att rättfärdiga denna tillvaro bara skrattade Tove åt mina påståenden om att jag behöver dessa lediga dagar (fyra per vecka) för att pursue my dreams. Hon menade att jag bara är karaktärslös och slapp. Jag fick en jobbig känsla av att hon hade rätt.

(Resten av inlägget är skrivet av min optimism)

Detta må nu låta ödesmättat och dystert, men frukta inte ni vänner av Jonas och förespråkare av driftighet, för det finns hopp! I förförra veckan befann jag mig nämligen i Schweiz och åkte skidor när jag trots respektabla mängder Campari lyckades skriva ytterligare en IQ-studentkrönika. Tyvärr lyckades jag inte maila den på något internetcafé, så efter några dagars runtspringande med ett usb-minne och en alltmer pushy redaktör, fick Tove lov ta diktamen över telefon. Hon gjorde en kämpainsats skrivandes min krönika med nacken i 45 graders lutning och luren fastklämd mellan axel och öra.

Dessvärre följde jag inte riktigt anvisningarna och skrev en krönika som utspelade sig på vintern, trots att tidningen kommer ut i april. Jag fick således bakläxa och Toves kämpande med nedtecknande av min krönika var förgäves. I ett sådan läge hade en svagare person kastat in handduken, men det gjorde inte jag! Nyttjandes mina två lediga dagar i mitten av veckan skrev jag på krönikan ett par timmar på onsdagen, för att skriva färdigt och skicka in den i fredags från jobbet. Summan av dessa äventyr? Två krönikor på lika många veckor. Det är personligt rekord och ett litet, litet steg i rätt riktning.