Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 2)

Du! Ja, du. Du har lite smulor i mungipan. Torka bort dem så fortsätter vi.

Nästa person att göra entré i debatten är en professor som heter Kenneth Hyltenstam. Han är professor i tvåspråkighet vid Stockholms Universitet och får därigenom något slags tolkningsföreträde när det kommer till... just det, tvåspråkighet. Så här tycker professorn:

"Jag håller med Witt-Brattström om behovet av en förstärkt undervisning i svenska och en förbättrad utbildning för ungdomar med utländsk bakgrund i allmänhet. Hon har också en viktig poäng i sitt resonemang om svenskans status som huvudspråk i Sverige, och jag har inget emot hennes idé om mer litteratur i undervisningen. Men när hon spelar ut detta mot skolans stöd för de tvåspråkiga elevernas modersmål, hamnar hon helt fel och motverkar tyvärr sina i grunden goda intentioner."

Hyltenstam fortsätter genom att argumentera för att det finns betydligt fler skäl till att ha modersmålsundervisning än att enbart underlätta svenskainlärningen. Det är nämligen bra eftersom det leder till: gynsamma förutsättningar för en elevs allmänna kunskapsinhämtande, fortsatt språkinlärning (också av svenska alltså), läs- och skriv­inlärning, identitetsbildning samt för kontakten med föräldrarnas kulturella bakgrund.

Professorn anser slutligen att forskningen är enig om att det är fint och bra med bra modersmål, att EWB inte hajar grejen med Crawford & Rossells kritik av Thomas & Colliers forskning och att hemspråksundervisningen är gammmal, gedigen, underfinansierad men framförallt bra.

Hyltenstams slut-diss lyder så här:

"Om det ska bli en förbättring av skolresultaten för invandrarelever behövs inte bara mer svensk litteratur i svenskundervisningen, det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel."

Frågan man ställer sig: har han rätt? Det har han säkert. Det vore ju i alla fall konstigt att påstå, eller tycka i största allmänhet, att modersmålsundervisning är dåligt. Åtminstone så länge man inte är rasist, vilket jag tror att en ytterst liten del av Stäppvargens ytterst lilla läsekrets är. Fast betyder det att prof. Hyltenstam är rätt ute? Nja. Njä.

EWB, tror jag, ställer modersmålsundervisning sida vid sida med svenskaundervisning och diskuterar vilket av alternativen man borde satsa mest på. Den resursfördelning som äger rum verkar hon förutsätta är ett nollsummespel: ska man satsa mer på modersmålsinlärning så måste man ta från svenskainlärningen. Och så kan det säkert vara. Frågan är således vilken av dessa två som borde prioriteras när resurserna är begränsade? Det övergripande syftet med en sådan frågeställning är att utröna hur en lyckad integrering ska gå till. Genom att låta invandrare lära sig bra svenska tycker EWB och tror att metoden att (istället?) satsa på modersmålsundervisning är rastistisk.

EWB tycker som sagt att svenskundervisningen är viktigare och dissar modersmålsinlärning lite grand för att förtydliga sina argument. Hyltenstam blir arg och tycker att hon förtalar modersmålsundervisningen, men stirrar sig blind på dissen och missar frågan om hur integreringen bör ske. Hans inlägg påminner om en handledares kommentarer på en uppsats, eller kanske en redaktörs på en artikel, och kanske bör den ses i det ljuset. Som en kritik av EWB:s argument, snarare än hennes slutsats.

(Denna andra del av EWBK är kanske den mest sakliga, och möjligen därigenom den torraste. En kul detalj är att Hyltenstams slut-diss ger en föraning om vad som komma skall: "(...)det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel." När vi kommit längre fram på vår färd i prutt/guzz-land kommer ni att se vilken träffsäker föraning detta är. Professor Hyltenstam är förmodligen claire-voyante.)