I kontemplation över städning

Som profeten ståendes på toppen av berget bland blixtrar, åska och kraftiga vindar. Med långt, yvigt grått hår och ett skägg som räckte mig ner till bringan proklamerade jag med tordönsstämma: Vi måste verkligen dammsuga! Och Tove hörsammade budet och började på sitt allra mest effektiva sätt att tjata på mig om att nu när jag sagt så, så får jag ju lov att göra någonting åt saken. Varpå det dammsögs bland blixtrar, åska och hård vind. Bland buttert muttrande pojkvänner och preussiskt disciplinerade flickvänner.

Det var måhända inte den sortens städharmoni man föreställer sig i pedantens himmelrike. Det var ju trots allt i en miljö präglad av konflikt som fröet till städningen äntligen slog rot och började gro. Det var med irritation som bränsle det dammsögs och plockades undan. Fast ingen bryr sig om det tråkiga i sådana förutsättningar när den sanna frälsningen finns i ett städat hem.

Idag är det annorlunda. Alltjämt står jag på mitt Arrarats topp förkunnandes det ena städbudet efter det andra. Vinden viner och blixtrarna fräser! Men sedan. Ingenting. Molnen skingras och vinden mojnar. Kvar står jag med mitt gråa, toviga hår bland dammråttor och brödsmulor alltmedan solen lyser. Jag blir lika förvånad varje gång det händer, lika förbluffad över detta antiklimax som kallas lugn.

Vänligt samförstånd där irritationen härskade. Jag frågar mig i smutsen vad som är att föredra: lite skit i hörnen eller ett rent helvete?