Studsandes på nätet mellan SvD och Salon

Det är svårt att titta på film om man läser för mycket. När man är liten utgör detta inget problem: för det första så läser man inte seriösa tidningar och för det andra tycker man att alla kritiker är dumma i huvudet. Resultatet blir att man konsumerar filmer utan urskiljning, men med största välbehag. Men precis som när Eva biter i äpplet och det ljuva, bekymmersfria livet upphör så uppnår man en ålder där man genom läsande ställer sig kritisk till vad man ser och gör slut på skräpfilms-Eden. Istället för att hänföras av bilderna sitter man och tänker och tycker.

Min upplevelse av Woody Allens Match Point utgör ett exempel på detta. Med mig från mitt läsande hade jag två omdömen från två respektabla källor: Svenska Dagbladet respektive nättidsskriften Salon.com.

Salon: "Match Point is a fatally neat exercise in detached craftsmanship, and maybe that's the best we can expect from Allen at this point. (...) But its twists notwithstanding, from the casting to the dialogue, "Match Point" just feels pickled in artificiality. Rhys-Meyers is attractive but flat; he has the bland glow of an underwear model."

SvD: "Jonathan Rhys-Meyers har den rätta farliga blandningen av mörk skönhet och inre tryck. (...) Det slår gnistor om paret Rhys-Meyers och Johansson och intrigen tar sig det mest oväntade och överraskande vändningar. (...) Som publik kan man bara tacka och ta emot denna intelligenta, sensuella och spännande thriller. Matchboll till Woody Allen."

Och vad hände? Halva filmen gick åt till att tänka på recensionernas vitt skiljda utsagor om filmens kvalitet. Jag såg på filmen med mitt ena ögonbryn höjt på det kritiskt frågvisa sätt som jag tror får mig att se intellektuell ut. Blev inte det minsta uppslukad av handlingen förränn bollen, som studsat på nätet, föll ner på rätt sida och jag kunde hänge mig åt intrigens alla oväntade vändningar. Efter halva filmen gav jag upp motståndet mot det goda "craftmanship" som Salon såg som så innehållslöst, men som fungerade så utmärkt på mig.

Jag tror att om man skulle ta SvD:s och Salons recensioner och smälta dem samman, så skulle legeringen bestå av det som jag skulle fylla en recension av Match Point med. Jag tror också att i min upplevelse av att efter halva filmen glömma bort att granska filmen och istället se den så ligger kärnan av vad som utmärker en god film: förmågan att rycka med. Det är det som skiljer SvD:s respektive Salons upplevelser av filmen, medan Salon aldrig lät sig ryckas med förlorade sig SvD redan från början. Detta gör också kritiken subjektiv: bara den som låter sig ryckas med rycks med.