Pretty boy i förnekelse

Saxat ur senaste numret av Bon:

”Överlag verkar alkoholist-stylen vara passé. Den har tvingats lämna rum för vältränande metrosexuella pretty boys.”

Skit också. Jag är ju en hybrid skapad av lika delar effeminerad mesighet och försupen bekvämlighet. En korsning mellan Bons två typer med en karaktär som drar mig närmre den förstnämnda. Det gör mig lite stressad. Jag brukar tänka när jag sitter i min tröstlösa tillvaro att lyckas jag inte med något annat så kan jag åtminstone bli alkoholist. Bilden av den alkoholiserade författaren är tillräckligt romantiserad för att jag ska attraheras av den, tillräckligt patetisk för att jag ska kunna se mig själv förverkliga den. Det vill säga, fram tills nu.

Enligt Bon, Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström spelar författares utseende en stor roll för omvärldens uppfattning om dem. Och alkoholist-stylen är på väg ut. Vad ska jag göra? Köpa ett gymkort och bli seriös? Eller bli en metrosexuell alkoholist!