Detta tål att skrivas om

Vad är det som gör att hus uppförda på 1980-talet ser så fattiga ut på nära håll? Varför ser de massproducerade ingångarna med glasinfattade metalldörrar så tråkiga ut, så fula, så billiga? Det uppenbara svaret torde vara att det är för att de blivit gamla och att alla små repor och bucklor tillsammans med smutsen får dem att se risiga ut. Fast å andra sidan, varför ser ett gammalt, övergivet och vitkalkat stenhus vackert ut trots sitt förfall? Varför ser bassängkanten till en 17oo-tals fontän vacker ut när det växer mossa på den spruckna stenen?

Det kanske bara är ovanan att se ett nytt föremål som gammalt. På samma sätt som människor ogillar modernismens förfallna bostadskomplex men omhuldar 18oo-talets slumområden. Det verkar ju som att någonting som blivit för gammalt eller slitet för att räknas som nytt behöver ytterligare ett antal år för att vara en vacker gammal pjäs. Det tycks som att vid en given tidpunkt så förvandlas smutsen till fernissa.

Eller så är det nya och massproducerade verkligen fulare. Kanske är det tidens tand som genom att skrapa på ytan upptäcker vad som döljs därunder. Som avslöjar laminatet där det ska vara massivt trä, eller den billiga massprodukten som föreställt en hantverksprodukt. Kanske lyser kvaliteten igenom när ett föremål åldras på ett sätt som får det slitna att vara vackert på ett föremål men sjaskigt på ett annat. Kanske har vi en inbyggd vurm inför det hantverksmässiga snarare än det massproducerade.

Jag hoppas på det senare. Att kvalitet, är kvalitet, är kvalitet. Att den estetiska upplevelsen av ett föremål inte bara är en ytlig reflektion av likaledes ytliga skönhetsnormer, utan inrymmer en djupare uppskattning. För visst vore det skönt att kunna konstatera att man föredrar medeltidsportalen framför 80-talsdörren därför att man tycker att den är bättre, snarare än bara snyggare?

Lite mer därtill

Jag glömde visst upplysa om att jag flyttar till Stockholm för att ta foton med mina framtida kameramobil för att göra trivsamma reportage om allting tråkigt jag fyller min platta tillvaro med. Jag är så deprimerad. Så tonårsmässigt, fucking-jävla-kuk-Åmål deprimerad att vore jag inte en akademiskt skolad medelklass-kid skulle Henrik Bergren och Lukas Moodyson slåss om vem som skulle få pussa min flottiga panna och se kajalpennans svärta rinna ut på min kind.

Vore jag tonåring alltså.

Som 25-årig banktjänsteman gone banktjänsteman på halvtid händer det ingenting spännande. Inte på det sättet i alla fall.

Åter till framtiden. Det ska rapporteras så det står härliga till. Det ska kåseras så att duvungarna kuttrar i sina bon. Det ska mysas och njutas och vara så behagligt att funnes det ett sätt att svepa Stäppvargen om sina axlar skulle man somna inlindad i dess värme.

Förresten: Som bank teller gone wild har man mindre inkomst än tidigare och lyckas inte fylla luckan med flis. Därefter återvänder man till Stäppvargen desillusionerad och sur. Fasaden putsar man på med nya sinnrika formuleringar om vad som fyller dagen medan insidan avslöjar en kuliss. Likt kulissens obehandlade baksida av trä är insidan beige.

Civilisationskritik och sol

Nu pågår en dag igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Lärkorna svimmar och blommorna står - tänk den som fick bita i Stäppvargens lår. Oh well, tjipp tjohej. Lite mera så. Tack, tack.

Ha! Om inte det var ett stycke improvisationspoesi så var det nonsens och skillnaden dem emellan är så hårfin att det förmodligen var båda två. Jag är så trött på det här med maktstrukturer och emancipering och ditten och datten att jag blir alldeles matt och frustrerad. På samma gång. Först en frustration som får mig att vilja sparka någonting och sedan en uppgivenhet som skänker mig apatins lugn. Fan, vad jag är trött på blattekulturens yttringar. Mest kanske för att jag so not är en part of it, men också för att de är så jävla töntiga.

Politisk korrekthet står jag inte heller ut med. Dess förfäktare är så jävla mån om att alla ska rapa ideologiska plattityder i parti och minut att de inte för ett ögonblick funderar på vad den som uttalar egentligen menar. Det viktiga är inte vad man tycker och hur man agerar utan blott orden, formuleringen, plattityden, får betydelse!

Fast jag har ändå inte tänkt att lyssna förrän någon berättar vad de vill ha istället. Vad vill ni ha istället?

Så här ser andemeningen ut i all samhällskritik:

Makt, bla bla bla. Struktur, tjohej.

Retorik och nonsens. Hårfin skillnad och elände.

Retour de France (dopning)

Nästan på dagen en månad efter att jag slutade skriva här så återvänder jag. I triumf, hade det varit roligt att tillägga. Men det är långt från sanningen. Mina små skrivprojekt har gått dåligt - för att använda ett uttryck som på millimetern fångar graden av succé - och det enda jag gjort den senaste tiden förutom att drömma om framtida skrivuppdrag är att jobba på bankkontor. Och att läsa Proust! Fast jag har bara läst ett par hundra sidor eftersom läsningen endast äger rum när jag sitter på toa eller de fem minuter jag låter passera mellan det att jag lägger mig i sängen och det att jag vänder mig till höger i syfte att somna.

Den här omgången på Stäppvargen så har jag inte tänkt att berätta för någon om att jag skriver på den. Jag har bara tänkt att skriva om vad jag gör och vad jag tänker på utan att bry mig om några läsarsiffror. Allting är väldigt low key.

Förresten så sålde Bob Geldof bara 45 av 12 000 tillgängliga biljetter till sin konsert i Rom häromdagen. Det gjorde mig nästan glad, för jag har aldrig gillat hans uppenbarelse och dessutom alltid undrat vad han presterat förutom de där galorna. Typ ingenting, var svaret.

Och dessutom så är det Gringo-redaktionen som gör Pridebladet, eller Dagens Pride eller Homo Nya Tidning eller vad festivalens egna tidning nu hette. De, Gringo alltså, är så pk att man skulle kunna kräkas på dem. Bögar är däremot coola.

Gringo är Bob Geldof! Fast med skillnaden att det går bra för dem.

Så där ja.

Välkommen tillbaks Stäppvargen!

Mm, ja. Tack.