Detta tål att skrivas om

Vad är det som gör att hus uppförda på 1980-talet ser så fattiga ut på nära håll? Varför ser de massproducerade ingångarna med glasinfattade metalldörrar så tråkiga ut, så fula, så billiga? Det uppenbara svaret torde vara att det är för att de blivit gamla och att alla små repor och bucklor tillsammans med smutsen får dem att se risiga ut. Fast å andra sidan, varför ser ett gammalt, övergivet och vitkalkat stenhus vackert ut trots sitt förfall? Varför ser bassängkanten till en 17oo-tals fontän vacker ut när det växer mossa på den spruckna stenen?

Det kanske bara är ovanan att se ett nytt föremål som gammalt. På samma sätt som människor ogillar modernismens förfallna bostadskomplex men omhuldar 18oo-talets slumområden. Det verkar ju som att någonting som blivit för gammalt eller slitet för att räknas som nytt behöver ytterligare ett antal år för att vara en vacker gammal pjäs. Det tycks som att vid en given tidpunkt så förvandlas smutsen till fernissa.

Eller så är det nya och massproducerade verkligen fulare. Kanske är det tidens tand som genom att skrapa på ytan upptäcker vad som döljs därunder. Som avslöjar laminatet där det ska vara massivt trä, eller den billiga massprodukten som föreställt en hantverksprodukt. Kanske lyser kvaliteten igenom när ett föremål åldras på ett sätt som får det slitna att vara vackert på ett föremål men sjaskigt på ett annat. Kanske har vi en inbyggd vurm inför det hantverksmässiga snarare än det massproducerade.

Jag hoppas på det senare. Att kvalitet, är kvalitet, är kvalitet. Att den estetiska upplevelsen av ett föremål inte bara är en ytlig reflektion av likaledes ytliga skönhetsnormer, utan inrymmer en djupare uppskattning. För visst vore det skönt att kunna konstatera att man föredrar medeltidsportalen framför 80-talsdörren därför att man tycker att den är bättre, snarare än bara snyggare?