Civilisationskritik och sol

Nu pågår en dag igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Lärkorna svimmar och blommorna står - tänk den som fick bita i Stäppvargens lår. Oh well, tjipp tjohej. Lite mera så. Tack, tack.

Ha! Om inte det var ett stycke improvisationspoesi så var det nonsens och skillnaden dem emellan är så hårfin att det förmodligen var båda två. Jag är så trött på det här med maktstrukturer och emancipering och ditten och datten att jag blir alldeles matt och frustrerad. På samma gång. Först en frustration som får mig att vilja sparka någonting och sedan en uppgivenhet som skänker mig apatins lugn. Fan, vad jag är trött på blattekulturens yttringar. Mest kanske för att jag so not är en part of it, men också för att de är så jävla töntiga.

Politisk korrekthet står jag inte heller ut med. Dess förfäktare är så jävla mån om att alla ska rapa ideologiska plattityder i parti och minut att de inte för ett ögonblick funderar på vad den som uttalar egentligen menar. Det viktiga är inte vad man tycker och hur man agerar utan blott orden, formuleringen, plattityden, får betydelse!

Fast jag har ändå inte tänkt att lyssna förrän någon berättar vad de vill ha istället. Vad vill ni ha istället?

Så här ser andemeningen ut i all samhällskritik:

Makt, bla bla bla. Struktur, tjohej.

Retorik och nonsens. Hårfin skillnad och elände.