EWBK (epilog)

Detta är Stäppvargens sista inlägg i EWBK-debatten, en tillfällig återgång till det längre formatet. När rapporteringen av innehållet i debatten härmed avslutas så kommer sammanlagt tre inlägg att lämnas obeaktade. Två av dem, Katarina Bjärvalls och Susanna ­Alakoskis dök upp när debattens vågor gick som högst, men ignorerades tyvärr av det enkla skäl att det inte fanns tid att ta upp dem. Det tredje, från ett par shonnar på Svenska språknämnden, dök upp i dagens (26/5) DN och kommer att undvikas eftersom det inte tillförde någonting.

Stäppvargen tror att hela debatten är symtom på ett försämrat allmäntillstånd i Sverige. Detta tillstånd har blivit sämre i bemärkelsen att olika delar av samhället i allt större bemärkelse har glidit ifrån varandra och därmed polariserats i sina respektive roller. Förorten - den invandrartäta förorten - präglas av hög arbetslöshet, en viss del kriminalitet, låga studieresultat och en misstro gentemot det svenska samhället. Det svenska samhället präglas i sin tur av misstro gentemot det invandrartäta förortsgettot.

Eller? Är detta en felaktig bild av förorten; ett sätt att förtrycka dess medlemmar ytterligare? Är motsättningen konstruerad?

Debatter som den i Ebba Witt-Brattströmska kompaniet visar att oavsett hur det egentligen förhåller sig med förorten och dess förhållande till resten av samhället, så finns det någonting som inte är som det ska. Something is wrotten in the kingdom of Denmark, helt enkelt. En debatt som denna skulle aldrig uppstå om det inte var så. Som det är nu så kan ingen ta ett enda steg utan att trampa någon på tårna; allting är så känsligt! Alla vill så väl, men är så på sin vakt att de uppfattar de andras välmenande försök att finna lösningar som förtäckta attacker på det de håller kärt. Det går inte att samtala utan att börja bråka.

Vad bör göras då, Stäppvargen?

Segregationen måste brytas. Gettofieringen måste få ett slut. Även om det kan vara PK att hylla olikheterna och förespråka en slags kultur i kulturen, eller samhälle i samhället, så är det Stäppvargens fasta övertygelse att människor är såpass lika att de tjänar på att leva tillsammans. Att det är bättre att låta olika kulturer - för det är ju en fråga om hundratals - att smälta samman för att forma en legering, starkare än dess beståndsdelar för sig.

Att förbättre svenskundervisningen är ett självklart steg. Att förstärka modersmålsundervisningen likaså. Den rasism hos regeringen som identifieras av EWB består snarare i underlåtelsen att på allvar låta invandrarna bli en del av den svenska kulturen. Det rasistiska består i att slänga några kronor på några förortsprojekt och tycka att det är bra så, när den insats som krävs är så oändligt mycket större. Vad som krävs utöver bättre svenskakunskaper är knivig fråga, som tål att diskuteras noggrannt. Men en sak som är självklar - i Stäppvargens ögon - är att insatsen måste vara STOR.

Därmed är allting sagt i miljonsvenskadebatten, som nu - förhoppningsvis - lämnas därhän. Någonting som däremot återkommer snart är en integrationsfrågan, eftersom den vetgirige Stäppvargen har lånat en bok av Will Kymlicka som heter "Multiculturalism" och som är full med spännande tankar. Stäppvargen återkommer därför i frågan