"Med uppenbar känsla för stil"

Ja du, Ulf. Vad ska man säga om ”Med uppenbar känsla för stil”? Själv vet jag inte riktigt, mer än att jag håller med Stephan Mendel-Enk om det mesta han skriver i boken. Välskriven är den ju dessutom. Och otvivelaktigt är det så att vi lever i ett patriarkalt samhälle som i många bemärkelser diskriminerar och förtrycker kvinnor. Visst kräver den manliga identiteten att känslor trängs undan och en hårdhudad, tuff utsida visas upp. Och säkert skulle världen bli ett bättre ställe utan patriarkala strukturer.

Enligt Stephan Mendel-Enk utgör den manliga könsrollen grunden för våldet och könsförtrycket. Den går ut på att:

Stå pall
Vara lojal mot gruppen
Behärska sig
Offra sig för något större och viktigare än sig själv
En intern, nästan osynlig, hierarki
En stenhård uppdelning offentligt/privat
Förakt för svaghet

Är det så, Uffe? Själv tycker jag mig känna igen det mesta i den. Och ja, jag skulle nog beskriva de som typiska för ett manligt ideal. Jag tror dessutom att mycket skit i samhället har sin grund i den. Men vet du vad? Jag fattar inte vad upplysta personer som du och jag ska göra med den. Vi får den presenterade för oss, vi tror på den, håller med om att den är skadlig och att patriarkatet är orättvist, men sen då?

När jag läser ”Med uppenbar känsla för stil” börjar jag efter ett tag leta efter alternativet. Man gör ju det om någon säger "så där kan du inte göra", man frågar: "vad ska jag göra istället då?". Ibland tycker jag mig kunna hitta förslag mellan raderna, som när Mendel-Enk skriver om dagisbarn. Där får jag intrycket av att idealet är att ingen åtskillnad görs mellan pojkar och flickor när de är små, för att de på det viset ska slippa hamna förutbestämda könsroller. Men varför skulle det vara eftersträvansvärt? För att könsrollerna i sig är fel, eller för att det är orättvist att rollerna (uppsättningen av egenskaper) fördelas beroende på kön?

Det är svar jag inte får i boken. Stephan Mendel-Enk presenterar en övertygande argumentation för att den manliga könsrollen ser ut på ett visst sätt och för att den ligger bakom mycket ont i vårt samhälle. Men han berättar aldrig vad alternativet är. Är idealet en värld där olika könsroller, olika genus, kan fördelas oberoende av kön och där inget genus ges företräde framför något annat? Eller består den av ett samhälle där det inte ens finns några genus, utan där människor bara är personer, med olika uppsättningar egenskaper? Och förresten: hur ser kopplingen mellan den kollektiva bilden av manlighet och individuella män ut? Vad säger bilden om mig och Ulf?

Det vill Stäppvargen veta!

Men okej, det kanske är för mycket begärt av en författare att han ska presentera Lösningen, den känner väl knappas någon till? Och det är ju en mycket bra bok han har skrivit. Klart läsvärd! Fast eftersom den inte tar ett steg ytterligare så blir det ändå som den där irriterande låten: ”Now that we’ve found love/ what are we gonna do/ with it?” Vad ska vi göra med insikten att vi behöver ersätta patriarkatet?

Vad tror Ulf? Och Karin? Och alla andra?