Slackers of the world...

"Doing Nothing: A History of Loafers, Loungers, Slackers and Bums in America" verkar vara en fantastisk bok för alla som har som sysselsättning att slå dank. För vem vill inte ha sin historia skriven? Boken är skriven av Tom Lutz, som blev så irriterad på sin son Codys lathet att han skrev en bok om saken. Han finner många sorters uppror mot arbetsetikens krav under de senaste 250 åren, där rebeller har kallats alltifrån bohemer, till loafers, till slackers.

Lutz anser att slackers uppstår "närhelst arbetsvärlden genomgår stora strukturella ändringar". Som till exempel när jordbruket och fabriksproduktionen mekaniserades, eller när det industriella samhället blev ett tjänsteproducerande samhälle, eller när det pappersbaserade samhället övergick till att vara bytes-baserat på 1980-talet. Den gemensamma faktorn är osäkerhet. Generationer som känner att de inte kommer att klara sig lika bra som sina föräldrars generation tenderer enligt honom att producera slackers. Dessa slackers tillhör medelklassen, vars slacker-medlemmar reagerar upproriskt på strukturella förändringar genom anammandet av slacker-livsstilar. Och inte bara det, Lutz' slackers skriver om att vara slackers.

Detta fenomen, att slackers tenderar att skriva om sitt slackande, utgör en slacker-paradox. Den slacker som skriver om att vara slacker är ju per definition ingen slacker! Motsägelsen är dock resultatet av ett antagande om att en slacker skulle vara någon som inte gör någonting, vilket innebär en slags övertro på människans förmåga att frigöra sig från den eviga inre tvekampen mellan arbete och fritid. Denna konflikt präglar även slackern, anser Lutz, som alltså tvärtemot vad man kan tro inte eftersträvar ett tillstånd av overksamhet, utan ett annat tillstånd.

Slackern försöker alltså följa andra ideal än de som postuleras av arbetsetiken. För slackern är Det Goda Livet mer värt än yrkeslivet. Gary Kamiya skriver i sin recension på Salon att slackerns verkliga förebild är den kreativa konstnären, som i sin förening av lek och arbete finner verklig lycka. Slackern vill således jobba, men med rätt saker.

I så fall är Stäppvargen en slacker. En tvättäkta slacker som måste ge Fredde rätt i en sak: att det är skillnad på att vara lat och att vara en slacker.