C'est Bon

Vad driver henne bort från akademins trygga, svala, tillrättalagda berättande till den urbant framfusiga och påstridiga tidningen? Vilken rastlöshet, vilken otrygghet? Vad saknar den som tvångsmässigt stävar framåt när den andre ligger i hamn? Som sluter sig, formar ett spjut och tränger fram, tränger igenom när den andre omfamnar?

Äregirighet. Ett sökande drivet av en aldrig sinande kraftkälla. En inre pessimism som till det yttre bär formen av tillförsikt.

Vem jag talar om? Det vet jag inte riktigt, men jag föreställer mig att det är någon som efter att ha läst konst på universitett valde bort den akademiska karriären till förmån för en tidning som Bon. Som istället för att tillbakablickandes berätta om kanon, valde att ligga helt nära dess skapande, valde illusionen om att skapa den. Som är så rädd att säga fel att hon försöker bestämma vad som är rätt.

För en svensk tidning kan aldrig göra mer än så: ligga nära källan och ge intryck av att vara den. Och visst är en enerverande hållning, men seriöst, i en tillvaro där ingen vågar någonting så är den så oerhört befriande! Bon är så oerhört eltisitiska och pretentiösa. Sluta inte med det; Stäppvargen behöver er för att orientera sig.