Lite mer därtill

Jag glömde visst upplysa om att jag flyttar till Stockholm för att ta foton med mina framtida kameramobil för att göra trivsamma reportage om allting tråkigt jag fyller min platta tillvaro med. Jag är så deprimerad. Så tonårsmässigt, fucking-jävla-kuk-Åmål deprimerad att vore jag inte en akademiskt skolad medelklass-kid skulle Henrik Bergren och Lukas Moodyson slåss om vem som skulle få pussa min flottiga panna och se kajalpennans svärta rinna ut på min kind.

Vore jag tonåring alltså.

Som 25-årig banktjänsteman gone banktjänsteman på halvtid händer det ingenting spännande. Inte på det sättet i alla fall.

Åter till framtiden. Det ska rapporteras så det står härliga till. Det ska kåseras så att duvungarna kuttrar i sina bon. Det ska mysas och njutas och vara så behagligt att funnes det ett sätt att svepa Stäppvargen om sina axlar skulle man somna inlindad i dess värme.

Förresten: Som bank teller gone wild har man mindre inkomst än tidigare och lyckas inte fylla luckan med flis. Därefter återvänder man till Stäppvargen desillusionerad och sur. Fasaden putsar man på med nya sinnrika formuleringar om vad som fyller dagen medan insidan avslöjar en kuliss. Likt kulissens obehandlade baksida av trä är insidan beige.