2 i 1
Nu lämnar vi alla konventioner bakom oss för att på en och samma gång klia det mygbett till debatt som handlar om det svenska språket och samtidigt fundera på det här med soffor i tv-serier.
Soffor i tv-serier, ja. Jag hittade nyss en länk som jag nedtecknat för framtida bruk. Den återfanns som titel till ett inlägg här på Stäppvargen och ledde mina surfande ögon till The Guardians eminenta hemsida. Där fanns - och finns - en kolumn som handlar om alla de soffor som passerar revy framför sitcom-åskådaren. De är många, ska ni veta. (Och nu, medan jag skriver det här, läser jag om kolumnen för att hitta de nyckelrader som jag mindes rymde en intressant poäng. Jag kommer inte alls ihåg vad denna poäng handlade om, det enda som kvarstår i minnet är känslan av att ha läst någonting tänkvärt. Hoppas den är kvar, så att jag kan förmedla den. I annat fall får ni klicka på länken som leder er till texten i fråga.)
Det svenska språket, just det! För hej och hå, tjipp tjohej. Några korkade folkpartister vill fastslå en officiell svensk litterär kanon. De tror att den kommer påskynda integrationen eftersom invandrarna skulle få lära sig lite mer om svensk kultur och samtidigt bli bättre på att uttrycka sig. Oddsen för att det skulle fungera, räknade jag just ut, är 1 på 23 546 263.
Hjälp. Nu läste jag igenom hela kolumnen - utan att hitta någon Poäng! Då återstår blott en sak att göra: återberätta textens innehåll. Kortfattat, dock. Och oengagerat.
Kolumnen handlar om soffor i tv-serier, apropå en bok som kommit ut i England som handlar om... soffor i tv-serier. Sitcom Design heter den tydligen. Jerry Seinfeld hade en soffa, de i Vänner likaså. I Will and Grace är hela dekoren minutiöst designad, i Sex and the City bytte de - så att säga - ut soffan för att ersätta den med Carrys laptop. Diana Friedman heter hon som skrev boken om sitcom-dekorer.
Så där, ja.
Varför kan kulturpersonligheter agera när invandrare bara guppar med strömmen? I dagens DN skriver Dan Jönsson om att det faktiskt är samhällets fel att de är utstängda, att det är samhället som "vi" borde göra någonting åt. Men vadå? Är det bara "vi" som kan göra något? Senast jag såg en invandrare så verkade denne fullt förmögen att göra (1) mer eller (2) mindre för att upptas i det svenska samhället. Jag slår vad om mina nya joggingstrumpor att det är enklare att integreras om man läser så mycket SFI (svenska för invandrare, min mor har förresten varit en sådan lärare) som möjligt än om man helt och hållet låter bli. Om man nu vill integreras, förstås. För det är ju inget självändamål.
Alltså: ena sidan underskattar individers förmåga att förbättra för sig själva, medan den andra sidan underskattar de samhälleliga mekanismer som håller människor tillbaka. I grund och botten finns det en princip som knäcker de andra: en människa kan bara vara ansvarig för de konsekvenser vilka hon kan påverka. Detta innebär att i den mån man kan påverka så bör man göra det, vilket i sin tur innebär att alla bör göra vad de kan för att främja det som är rätt. Vad det nu kan tänkas vara.
Titta här! Länken till kolumnen i The Guardian
Nu ska jag skriva ner en affärsidé.
Soffor i tv-serier, ja. Jag hittade nyss en länk som jag nedtecknat för framtida bruk. Den återfanns som titel till ett inlägg här på Stäppvargen och ledde mina surfande ögon till The Guardians eminenta hemsida. Där fanns - och finns - en kolumn som handlar om alla de soffor som passerar revy framför sitcom-åskådaren. De är många, ska ni veta. (Och nu, medan jag skriver det här, läser jag om kolumnen för att hitta de nyckelrader som jag mindes rymde en intressant poäng. Jag kommer inte alls ihåg vad denna poäng handlade om, det enda som kvarstår i minnet är känslan av att ha läst någonting tänkvärt. Hoppas den är kvar, så att jag kan förmedla den. I annat fall får ni klicka på länken som leder er till texten i fråga.)
Det svenska språket, just det! För hej och hå, tjipp tjohej. Några korkade folkpartister vill fastslå en officiell svensk litterär kanon. De tror att den kommer påskynda integrationen eftersom invandrarna skulle få lära sig lite mer om svensk kultur och samtidigt bli bättre på att uttrycka sig. Oddsen för att det skulle fungera, räknade jag just ut, är 1 på 23 546 263.
Hjälp. Nu läste jag igenom hela kolumnen - utan att hitta någon Poäng! Då återstår blott en sak att göra: återberätta textens innehåll. Kortfattat, dock. Och oengagerat.
Kolumnen handlar om soffor i tv-serier, apropå en bok som kommit ut i England som handlar om... soffor i tv-serier. Sitcom Design heter den tydligen. Jerry Seinfeld hade en soffa, de i Vänner likaså. I Will and Grace är hela dekoren minutiöst designad, i Sex and the City bytte de - så att säga - ut soffan för att ersätta den med Carrys laptop. Diana Friedman heter hon som skrev boken om sitcom-dekorer.
Så där, ja.
Varför kan kulturpersonligheter agera när invandrare bara guppar med strömmen? I dagens DN skriver Dan Jönsson om att det faktiskt är samhällets fel att de är utstängda, att det är samhället som "vi" borde göra någonting åt. Men vadå? Är det bara "vi" som kan göra något? Senast jag såg en invandrare så verkade denne fullt förmögen att göra (1) mer eller (2) mindre för att upptas i det svenska samhället. Jag slår vad om mina nya joggingstrumpor att det är enklare att integreras om man läser så mycket SFI (svenska för invandrare, min mor har förresten varit en sådan lärare) som möjligt än om man helt och hållet låter bli. Om man nu vill integreras, förstås. För det är ju inget självändamål.
Alltså: ena sidan underskattar individers förmåga att förbättra för sig själva, medan den andra sidan underskattar de samhälleliga mekanismer som håller människor tillbaka. I grund och botten finns det en princip som knäcker de andra: en människa kan bara vara ansvarig för de konsekvenser vilka hon kan påverka. Detta innebär att i den mån man kan påverka så bör man göra det, vilket i sin tur innebär att alla bör göra vad de kan för att främja det som är rätt. Vad det nu kan tänkas vara.
Titta här! Länken till kolumnen i The Guardian
Nu ska jag skriva ner en affärsidé.
posted by Jonas Ehne at 11:33
2 Comments:
hej vad hände med tabloidformatet på stäppvargen?
orkar inte kommentera allt, men så här va - den där fastställda svenska kanon skulle ju bara bli skit. säkert horace som skulle sätta ihop den och då skulle det bli som vanligt, de svenska vita medelklass/akademikergubbarna. äsch nu ska jag itne reta upp mig, men det här med att ha en kanon gör ju att mycket bra litteratur förbises. ja, jag blev arg utan att ens ta med integrationsaspekten. jaja.
Ja, oddsen på att en officiell kanon skulle ha några positiva effekter är som sagt 1 på 23 546 263. Jag är förvisso en stor vän av svenska vita medelklassgubbar, men jag håller med om att de förmodligen skulle bli överrepresenterade. Dessutom är alla kanon-lika klassificeringar skit. Får en bara att vilja göra tvärtom.
Hade glömt bort tabloidformats-grejen. Så kan det gå när sommarvikarierna intagit Stäppvargen.
Skicka en kommentar
<< Home