Omdirigering

Kära läsare! Läs på Fiaskot istället. Den är för tillfället bättre.

/Den självkritiska Stäppvargenredaktionen

En kass rubrik på ett dåligt inlägg

Det bästa med Stäppvargen är rubrikerna, om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag bevisligen göra.

Idag har det blivit mulet efter flera dagars solsken och det är svårt att dra några större växlar på det. Men man kanske skulle försöka? Skriva något om den globala uppvärmningen?

Där kom det! En åsikt om den globala uppvärmningen.

Jag misstänker att det finns en konspiration bland världens klimatforskare som går ut på att ingenting får vara positivt med global uppvärmning. Tvärtom så måste bilden målas nattsvart så att vi skräms att sluta vara miljöfarliga och uppvärmande. Kanske tror de att med en tillräcklig dystopisk syn på framtiden så skrämmer vi våra andningsorgan så att deras funktion inverteras så att vi andas in koldioxid och släpper ut syre.

Jag har en teori (som delas med många andra) som går ut på att den globala uppvärmningen kommer att leda till att Sverige blir ett oerhört varmt och skönt ställe att bo på. Vi kommer att kunna odla vindruvor, apelsiner och möjligen också bananer. Allting kommer att bli toppen och Den globala uppvärmningens lov kommer att sjungas.

Men sådana teorier passerar inte klimatforskarnas domedagscensur. De basunerar istället ut att vädret och klimatet i Sverige kommer att bli sämre. De säger att hela tillvaron kommer vara kass, att stormen Gudrun kommer komma tillbaks (bara det inte kommer fler i politiken), att översvämningar ska drabba våra städer och att hagelstormar ska rasa på min födelsedag. De hävdar att Sverige inte alls kommer att bli nya Provence utan ett ännu sunkigare Sverige.

Men det vore för dåligt för att vara sant. Och eftersom det finns så mycket dåligt som redan är sant, så vore det osannolikt med ännu en dålig grej. Därför kan man vara säker på att min teori är riktig och att den dystra bilden är resultatet av en konspiration. Så tro mig, Sverige kommer att bli värsta medelhavsområdet snart och allting kommer att bli underbart!

Gudars skymning (version 1.2)

Eftersom jag jobbar idag har jag ägnat mycket tid åt att läsa en intervju på Salon där en evangeliskt kristen forskare snackar lite om sin syn på det här med Guds existens. Francis Collins heter forskaren som utöver att han är ansvarig för hela hitta-alla-gener-projektet har skrivit en bok som heter The Language of God. Han är en ovanligt smart evangeliker och om ni lovar att inte bli frälsta så ger jag er tillåtelse att läsa intervjun här.

Nedan följer ett utdrag ur intervjun där reportern och den intervjuade med all önskvärd tydlighet visar att Stäppvargens syn på frågor om Gud helt enkelt och i all blygsamhet är - rätt.

Salon:

The subtitle of your book refers to "evidence for belief." What do you find to be the most compelling evidence that there is, in fact, a Supreme Being?

Francis Collins:

First of all, we have this very solid conclusion that the universe had an origin, the Big Bang. Fifteen billion years ago, the universe began with an unimaginably bright flash of energy from an infinitesimally small point. That implies that before that, there was nothing. I can't imagine how nature, in this case the universe, could have created itself. And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature. And that sounds like God.

A second argument: When you look from the perspective of a scientist at the universe, it looks as if it knew we were coming. There are 15 constants -- the gravitational constant, various constants about the strong and weak nuclear force, etc. -- that have precise values. If any one of those constants was off by even one part in a million, or in some cases, by one part in a million million, the universe could not have actually come to the point where we see it. Matter would not have been able to coalesce, there would have been no galaxy, stars, planets or people. That's a phenomenally surprising observation. It seems almost impossible that we're here. And that does make you wonder -- gosh, who was setting those constants anyway? Scientists have not been able to figure that out.

Stäppvargen:

Det handlar om vilket förhållningssätt man har till det som ligger bortom ens mentala förmåga. Vissa saker är ju omöjliga att föreställa sig: evighet, intethet och... öhh... andra saker som är omöjliga att föreställa sig, typ döden.

Frågan är bara vad man tar sig till med det beklämmande faktum att man inte fattar.

Alternativen är följande:

(1) Man bestämmer sig för att det förhåller sig på ett visst sätt.

(2) Man säger att man helt enkelt inte vet.

I det första fallet så kan man tro på Gud. Kolla på Collins argument: "And the very fact that the universe had a beginning implies that someone was able to begin it. And it seems to me that had to be outside of nature." Varför? För att han inte kan föreställa sig hur det skulle vara annars. "It seems almost impossible that we're here (...) Scientists have not been able to figure that one out." Eftersom slumpen att de där konstanterna är helt perfekt avvägda är så otroligt lyckosam, så är den svår att greppa intellektuellt. Alltså? Det måste vara Gud.

I det andra fallet så säger man helt enkelt "inte vet jag" och går på lunch. Man låtar sig inte frestas att dra slutsatser om saker man inte vet. För varför skulle det vara Gud som har fixat konstanterna, när det kan vara vad som helst? I samma ögonblick som man bestämmer sig för att ett visst svar bara måste vara det rätta så utesluter man en hel värld av möjligheter. Det var en snarlik inställning - och ja, här spekuleras det friskt - som fick medeltidens människor att aldrig ens försöka korsa Atlanten förrän Columbus gjorde det. Världen var ju platt, det bodde ju hemska sjömonster därute, det var ingen idé att försöka! När de arma medeltidsmänniskorna borde tänkt så här: "Inte vet jag hur det ser ut, jag seglar över efter lunch för att kolla och skulle det råka vara så att jag inte kan segla över efter lunch så konstaterar jag bara att jag inte vet".

10 000 kronors-frågan:

Vilket alternativ är bäst?


Facit: Alternativ (2).

The tabloid strikes again!

Hjälp. Jag läste just mina senaste inlägg på Stäppvargen och förfasades över de enorma pretentioner som ges utrymme i dem. Jag som trodde att Nya Stäppvargen var opretentiös och down to earth, vill till och med minnas att jag kallade den "low key". Och så blir detta resultatet. Vad är det med mig?

Om jag för ett ögonblick ska ägna mig åt introspektions-psykologi så tror jag att Stäppvargen ger mig ett tillfälle att diskutera ämnen som en ytterst liten del av omvärlden vill höra mig prata om. I vardagen känner jag mig därför manad att prata om saker som intresserar människor, vilket i sin tur skapar ett inre pretentions-tryck, som i sin tur skapar ord som "introspektions-psykologi" när jag hade kunnat välja något vanligt uttryck.

Och sen det här med engelska uttryck. Hur fånigt är inte det? Jag läser visserligen mycket på engelska, men är knappast ensam om det. Om andra personer kan avhålla sig från engelska uttryck så borde väl jag också kunna göra det?

Nåja. Bla, bla. Det blev tabloid-längd igen. Det kan vi glädja oss åt!

Svenska statens kanon för integrering av invandrare

Problemen med att fastslå en litterär kanon med officiell status är att det finns en pluralitet av värden som kan utgöra grund för den. Eftersom det finns så många olika sätt att uppskatta ett litterärt verk och inget av dessa kan göra anspråk på att vara universellt giltiga, så är själva företaget att skapa en kanon dömt att misslyckas.

Bättre vore att skapa en kanon utifrån vissa angivna kriterier och säga att "detta är den vita medelklassintellektuella manskanon" eller "detta är pk-kanon som den såg ut i augusti 2006".

Fast när jag tänker efter så vore det bättre att skippa såna etiketter för att istället låta kanon heta vad den är, typ "Kanon baserad på urvalskriterier såsom att verken ska vara skrivna av medelklass-intellektuella män på 2000-talet med förkärlek för bloggande utan anspråk på att äga universell giltighet".

Folkpartifolkets brott är att försöka komma med någonting så fruktansvärt omodernt som något modernistiskt i en tid som så avgjort är post-modernistisk. Kanonisering är en anakronism. Eller för att uttrycka mig på ett simpelt sätt - beige.

2 i 1

Nu lämnar vi alla konventioner bakom oss för att på en och samma gång klia det mygbett till debatt som handlar om det svenska språket och samtidigt fundera på det här med soffor i tv-serier.

Soffor i tv-serier, ja. Jag hittade nyss en länk som jag nedtecknat för framtida bruk. Den återfanns som titel till ett inlägg här på Stäppvargen och ledde mina surfande ögon till The Guardians eminenta hemsida. Där fanns - och finns - en kolumn som handlar om alla de soffor som passerar revy framför sitcom-åskådaren. De är många, ska ni veta. (Och nu, medan jag skriver det här, läser jag om kolumnen för att hitta de nyckelrader som jag mindes rymde en intressant poäng. Jag kommer inte alls ihåg vad denna poäng handlade om, det enda som kvarstår i minnet är känslan av att ha läst någonting tänkvärt. Hoppas den är kvar, så att jag kan förmedla den. I annat fall får ni klicka på länken som leder er till texten i fråga.)

Det svenska språket, just det! För hej och hå, tjipp tjohej. Några korkade folkpartister vill fastslå en officiell svensk litterär kanon. De tror att den kommer påskynda integrationen eftersom invandrarna skulle få lära sig lite mer om svensk kultur och samtidigt bli bättre på att uttrycka sig. Oddsen för att det skulle fungera, räknade jag just ut, är 1 på 23 546 263.

Hjälp. Nu läste jag igenom hela kolumnen - utan att hitta någon Poäng! Då återstår blott en sak att göra: återberätta textens innehåll. Kortfattat, dock. Och oengagerat.

Kolumnen handlar om soffor i tv-serier, apropå en bok som kommit ut i England som handlar om... soffor i tv-serier. Sitcom Design heter den tydligen. Jerry Seinfeld hade en soffa, de i Vänner likaså. I Will and Grace är hela dekoren minutiöst designad, i Sex and the City bytte de - så att säga - ut soffan för att ersätta den med Carrys laptop. Diana Friedman heter hon som skrev boken om sitcom-dekorer.

Så där, ja.

Varför kan kulturpersonligheter agera när invandrare bara guppar med strömmen? I dagens DN skriver Dan Jönsson om att det faktiskt är samhällets fel att de är utstängda, att det är samhället som "vi" borde göra någonting åt. Men vadå? Är det bara "vi" som kan göra något? Senast jag såg en invandrare så verkade denne fullt förmögen att göra (1) mer eller (2) mindre för att upptas i det svenska samhället. Jag slår vad om mina nya joggingstrumpor att det är enklare att integreras om man läser så mycket SFI (svenska för invandrare, min mor har förresten varit en sådan lärare) som möjligt än om man helt och hållet låter bli. Om man nu vill integreras, förstås. För det är ju inget självändamål.

Alltså: ena sidan underskattar individers förmåga att förbättra för sig själva, medan den andra sidan underskattar de samhälleliga mekanismer som håller människor tillbaka. I grund och botten finns det en princip som knäcker de andra: en människa kan bara vara ansvarig för de konsekvenser vilka hon kan påverka. Detta innebär att i den mån man kan påverka så bör man göra det, vilket i sin tur innebär att alla bör göra vad de kan för att främja det som är rätt. Vad det nu kan tänkas vara.

Titta här! Länken till kolumnen i The Guardian

Nu ska jag skriva ner en affärsidé.