Upprörd i Uppsala

I Diego hittade jag följande upprörande intervju. Den intervjuade, Elli Eisenhauer (vilket faktiskt är ett riktigt tufft namn), är universitetspedagogisk utvecklare på Stockholms universitet med inriktning på it. Apropå Apples senaste idé, att tillhandahålla föreläsningar som kan laddas ned och ses och lyssnas på via en Ipod, säger han så här:

"Att sitta med på en tvåtimmars föreläsning kan vara nog jobbigt. Att se den på en liten Ipodskärm är nog ingen bra idé"

Journalisten ställer följdfrågan: "Apple vill föra samman universitetsstudier med modern livsstil, vad tycker du om det?"

"Spontant tycker jag att inte att studier och en designad livsstil hänger ihop.
Det känns väldigt amerikanskt. Studenterna behöver få vara privata också."

Så talar en konformist. En byråkratisk, reaktionär konformist. Det värsta släkte som står att finna på denna universitetsjord.

Jag behöver väl knappast nämna vilken fördel det skulle innebära att få föreläsningar tillgängliga i ett sådant format att man när som helst skulle kunna ta del av det? Att inte vara beroende av det lilla ögonblick som förflyter mellan det att en person säger A och fortsätter med B för att skriva ner detta A? Att om man är sjuk ändå kunna följa föreläsningen? Nä, det framträder som en självklarhet. En given förbättring för varje framåtsträvande student.

Men så när man är som mest uppjagad och glad över ett sådant förslag, så stöter man på ett citat från Elli Eisenhauer och faller förtvivlad tillbaks i fåtöljen. Vad pratar han om? Att studier och en "designad livsstil" inte hänger ihop? Vad är det för floskler? Vad är i huvud taget en "designad livsstil" och vad är det som gör att en sådan inte kan kombineras med "studier"? Varför är det "amerikanskt"? Och vaddå behöver vara "privata"?

Innehållslösa floskler, säger jag!

Jag blir så upprörd.

Vad borde man ta sig till?

Är det någon mer än jag som misstänker att allting man gör upptäcks, avslöjas och ifrågasätts? Att man inte kan skriva en rad man inte står för, eftersom någon kommer att läsa den och dra slutsatser om ens person?

Jo, visst. Det är klart att det är så. Men precis som när man lär sig att rida så måste man hoppa upp på hästen igen när man skrivit någonting dåligt. Om man inte vågar ta risker, vågar göra bort sig så utvecklas man varken som skribent eller ponnyryttare. Det vet man ju, för så säger alla. Fast å andra sidan: alla säger ju redan allting.

Stäppvargen säger att jag inte skriver för att jag är rädd för att göra bort mig, rädd för att inte räcka till. Har han rätt i det? Självklart. Gör det någon skillnad för mig när jag försöker få vad som helst till stånd? Nix.

Ju mer man vill göra desto mer drömmer man och ju mer man drömmer desto mindre gör man.

Med pekfingret liksom instucket mellan två veck på min mage

Bilringarna ovanför byxlinningen består inte av fett utan av outnyttjad tid. Så är det. De är rester av all den tid jag låtit gå åt till att titta ut genom fönster, läsa tidningar, svettas om fötterna i tofflor, klippa naglar och vara apatisk. Tid behöver energi för att utnyttjas och får den inte det så bildas det bilringar ovanför byxlinningen.