Ebba Witt-Brattströmska Kompaniet (Del 6)
I del 6 av EWBK gör Gringo entré. Vilket var på tiden, med tanke på att den här diskussionen ursprungligen fördes mellan just Gringo och EWB. Gringoredaktionens inlägg handlar om miljonsvenskans, hädanefter kallad det och ingenting annat, status och förhållande till rikssvenskan.
"Problemet är att miljonsvenskan i dag har låg status och det återspeglar synen på dom som pratar det. Därför ska vi inte skuldbelägga miljonsvenskarna utan snarare delegera ansvaret till den fyrkantiga språkmall som vägrar släppa in dem. I det mesta vi gör på Gringo tänker vi decennier framåt. Att ändra attityder kräver en långsiktighet, tålamod och att vägleda steg för steg. Vi älskar det svenska språket i alla dess variationer. Vare sig det är med våra föräldrars kurdiska, chilenska eller eritreanska melodi eller om det är vår generations miljonsvenska."
"Det tog bögarna tjugo år att omdefiniera ordet bög. Vi vill göra samma sak med blatte, fast på halva tiden. Synen på miljonsvenskan kanske tar längre tid för så mycket av svenskheten finns i språket. Om miljonsvenskan blir accepterad som en svensk dialekt är det en utsträckt hand till alla de som känner sig utanför. Det sänder ut den välkomnande signal som många i hemlighet törstar efter. Med guss och keff har vi sträckt ut lillfingret. Vi hoppas vi sträcker ut hela handen snart."
Och vad ska man säga? Stäppvargen håller med. Den borde få status som något slags vardagsspråk. Jag tror att det finns en bra poäng i att göra tal- och skriftspråk lika varandra om effekten blir att fler människor kan närma sig det skrivna ordet. Idealet vore kanske om alla pratade rikssvenska så bra som möjligt, men frågan är om det ens är möjligt i ett samhälle som är segregerat och etniskt heterogent? Miljonsvenskan återspeglar samhället det är skapat i, på gott och ont. Å ena sidan visar det en mångfald, å andra sidan ett utanförskap. Den som kan miljonsvenska men inte rikssvenska får svårigheter utanför Miljonsverige, men kan känna sig bekväm inom det.
För att återföra diskussionen till utgångspunkten så måste, vilket Gringoredaktionen också skriver, nya svenskar få en så bra chans som möjligt att lära sig rikssvenska. För intressant nog så är det ju bara de som behärskar båda varianterna som lyckas tränga igenom utanförskapets skal. Gringoredaktionen skriver på felfri rikssvenska och kan därför välja att gå över till miljonsvenska som ett komplement. Det är lite som med måleri: man måste kunna måla "på riktigt" för att få vara minimalist och komma undan med att dra ett vitt streck på röd bakgrund. Det är bara i full behärskning av båda uttrycksmedlen som denna frihet kan uppstå.
Fast å andra sidan. Vore inte ett fullt erkännande av miljonsvenskan att ge upp och erkänna misslyckandet? Att gå med på att dagens svenskar är i grunden olika och att acceptera denna skillnad?
Till sist en eloge till Gringoredaktionen. De är nämligen de första i hela EWBK att ignorera alla retsamma småkommentarer för att istället fokusera på den centrala frågan. Ett talande exempel är det faktum att de trots en regelrätt diss från Alejandro Leiva Wenger hyllade henne som en briljant svensk författare. Hatten av för Gringo.
"Problemet är att miljonsvenskan i dag har låg status och det återspeglar synen på dom som pratar det. Därför ska vi inte skuldbelägga miljonsvenskarna utan snarare delegera ansvaret till den fyrkantiga språkmall som vägrar släppa in dem. I det mesta vi gör på Gringo tänker vi decennier framåt. Att ändra attityder kräver en långsiktighet, tålamod och att vägleda steg för steg. Vi älskar det svenska språket i alla dess variationer. Vare sig det är med våra föräldrars kurdiska, chilenska eller eritreanska melodi eller om det är vår generations miljonsvenska."
"Det tog bögarna tjugo år att omdefiniera ordet bög. Vi vill göra samma sak med blatte, fast på halva tiden. Synen på miljonsvenskan kanske tar längre tid för så mycket av svenskheten finns i språket. Om miljonsvenskan blir accepterad som en svensk dialekt är det en utsträckt hand till alla de som känner sig utanför. Det sänder ut den välkomnande signal som många i hemlighet törstar efter. Med guss och keff har vi sträckt ut lillfingret. Vi hoppas vi sträcker ut hela handen snart."
Och vad ska man säga? Stäppvargen håller med. Den borde få status som något slags vardagsspråk. Jag tror att det finns en bra poäng i att göra tal- och skriftspråk lika varandra om effekten blir att fler människor kan närma sig det skrivna ordet. Idealet vore kanske om alla pratade rikssvenska så bra som möjligt, men frågan är om det ens är möjligt i ett samhälle som är segregerat och etniskt heterogent? Miljonsvenskan återspeglar samhället det är skapat i, på gott och ont. Å ena sidan visar det en mångfald, å andra sidan ett utanförskap. Den som kan miljonsvenska men inte rikssvenska får svårigheter utanför Miljonsverige, men kan känna sig bekväm inom det.
För att återföra diskussionen till utgångspunkten så måste, vilket Gringoredaktionen också skriver, nya svenskar få en så bra chans som möjligt att lära sig rikssvenska. För intressant nog så är det ju bara de som behärskar båda varianterna som lyckas tränga igenom utanförskapets skal. Gringoredaktionen skriver på felfri rikssvenska och kan därför välja att gå över till miljonsvenska som ett komplement. Det är lite som med måleri: man måste kunna måla "på riktigt" för att få vara minimalist och komma undan med att dra ett vitt streck på röd bakgrund. Det är bara i full behärskning av båda uttrycksmedlen som denna frihet kan uppstå.
Fast å andra sidan. Vore inte ett fullt erkännande av miljonsvenskan att ge upp och erkänna misslyckandet? Att gå med på att dagens svenskar är i grunden olika och att acceptera denna skillnad?
Till sist en eloge till Gringoredaktionen. De är nämligen de första i hela EWBK att ignorera alla retsamma småkommentarer för att istället fokusera på den centrala frågan. Ett talande exempel är det faktum att de trots en regelrätt diss från Alejandro Leiva Wenger hyllade henne som en briljant svensk författare. Hatten av för Gringo.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home