Lite kort om Gud

Att tro på en gud är att surrender to the subliminal. Med det vill jag säga att man har lurats att dra förhastade slutsatser om sakers tillstånd för att man slagits av någonting storslaget och sublimt.

(Titta vilken engelska-mupp jag blivit: Att tro på en gud är att surrender to the subliminal. Så fånigt! Bara för att jag tycker att "surrender to" låter tufft och eftersom jag inte hittar en lika tuff formulering på svenska, så intalar jag mig själv att jag måste skriva uttrycket på engelska. Hej Kishti Tomita.)


Det finns någon matematiker, eller vad han kan tänkas vara, som har ett exempel som handlar om en låda i vilken det antingen kan finnas en katt, eller inte finnas en katt. Enligt någon slags logik så innebär det att katten både kan finnas där och inte finns där. I experiment har man tydligen lyckats visa att någon slags sub-atomär partikel kan både vara och inte vara på ett ställe samtidigt, av någon anledning som jag inte minns men misstänker har någon slags implikation för den allmänna relativitetsteorin (för det verkar ju allt matematiskt ha).

Men till min poäng: om man inte vet om huruvida det finns en katt i lådan eller inte, så bör man låta bli att uttala sig om saken! Att anta något av alternativen vore att utesluta en hel, eller rättare sagt halv, värld av möjligheter. Tänk om man antar att katten inte är där och slänger lådjäveln i soporna, för att upptäcka att katten visst var där och att den nu ligger bland en massa gojs och kvävs av äckel? Då har man missat oändliga mängder quality time med missen och får ångra det i evighet!

Detta för att illustrera min stora filosofi om kunskap och tro. Den går i korthet ut på att man ska hålla tyst om det man ändå inte vet något om. Följriktigt är jag varken troende eller ateist, utan bara ovetandes. Det ni!

Permaneders inkarnation i Uppsala

Herr Permaneder är en godhjärtad, tjock bayrare som inte ids arbeta om dagarna. Istället för att driva sin firma så avvecklar han denna och lever på inkomsterna från uthyrningen av ett par lägenheter i sitt hus. Han ägnar sig istället åt att skapa en så gemytlig tillvaro som möjligt, ätandes gott och drickandes mycket öl. Han förekommer i Thomas Manns "Buddenbrooks" och är en skrämmande föraning om vad jag kommer att bli om jag inte lyckas stävja min lättja!

Den här tanken slog mig idag, då jag lite trött efter en 25-årsfest har ägnat mig åt att ligga i Toves knä, läsa tidningen, glo på internet och att dricka kaffe. Jag har alltså tagit det lugnt, det vill säga lugnt även i jämförelse med vad jag brukar ta det när jag är ledig. I klartext innebär det jätte-jättelugnt. Under ett försök från mig att rättfärdiga denna tillvaro bara skrattade Tove åt mina påståenden om att jag behöver dessa lediga dagar (fyra per vecka) för att pursue my dreams. Hon menade att jag bara är karaktärslös och slapp. Jag fick en jobbig känsla av att hon hade rätt.

(Resten av inlägget är skrivet av min optimism)

Detta må nu låta ödesmättat och dystert, men frukta inte ni vänner av Jonas och förespråkare av driftighet, för det finns hopp! I förförra veckan befann jag mig nämligen i Schweiz och åkte skidor när jag trots respektabla mängder Campari lyckades skriva ytterligare en IQ-studentkrönika. Tyvärr lyckades jag inte maila den på något internetcafé, så efter några dagars runtspringande med ett usb-minne och en alltmer pushy redaktör, fick Tove lov ta diktamen över telefon. Hon gjorde en kämpainsats skrivandes min krönika med nacken i 45 graders lutning och luren fastklämd mellan axel och öra.

Dessvärre följde jag inte riktigt anvisningarna och skrev en krönika som utspelade sig på vintern, trots att tidningen kommer ut i april. Jag fick således bakläxa och Toves kämpande med nedtecknande av min krönika var förgäves. I ett sådan läge hade en svagare person kastat in handduken, men det gjorde inte jag! Nyttjandes mina två lediga dagar i mitten av veckan skrev jag på krönikan ett par timmar på onsdagen, för att skriva färdigt och skicka in den i fredags från jobbet. Summan av dessa äventyr? Två krönikor på lika många veckor. Det är personligt rekord och ett litet, litet steg i rätt riktning.

Samhällsmystik

Att mystifiera antisemitismen såsom den gjorts i den pågående debatten efter undersökningen om svenskars inställningar till judar, leder i slutändan till att de antisemitiska tendenserna förstärks. Därom blir jag övertygad när jag läser om undersökningen, vars största brist (vid sidan om de ledande frågorna) är att den skiljer antisemitismen från andra former av främlingsfobier och framställer den som en mystisk och ondskefull kraft.

Jag tror att antisemitismen i debatten framställs som mer omfattande och problematisk än vad den i själva verket är. Misstolka mig inte; antisemitism är ren och skär idioti och den utgör i sig ett verkligt problem. Men jämfört med andra former av främlingsfientlighet är den inte så omfattande som man förleds att tro. Jag tror exempelvis att muslimer och romer drabbas mycket hårdare av fördomar i samhället än vad judar gör. Den människa som har ett arabiskt namn har betydligt svårare att få jobb än en person med ett judiskt, eller "svenskt" namn.

Därmed inte sagt att antisemitismen inte är ett problem eftersom andra grupper är hårdare drabbade. Därmed inte sagt att den borde ignoreras. Men när en form av främlingsfientlighet ägnas mycket större uppmärksamhet än andra så ger det en känsla av obalans och orättvisa. Och upplever man att en sådan obalans föreligger så börjar man fundera på varför och där någonstans öppnar man dörren på glänt för konspiratoriska tankar om ett för stort judiskt inflytande. På det viset kan fokuseringen på fördomar om judiskt inflytande späda på fördomar om judiskt inflytande.

För att motverka sådant resonerande bör all sorts främlingsfientlighet motarbetas, utan urskiljning och utan mystifiering. Därför bör antisemitismen undersökas sida vid sida om andra xenofobier. Därför bör islamofobin ägnas betydligt mer uppmärksamhet än vad som görs.