Som en dagbok, ungefär.

Början:

Jag vet att det riskerar att bryta illusionen om att Stäppvargen är ett forum för intellektuell debatt, men jag måste göra ett till självbiografiskt inlägg för att hålla er uppdaterade om vad som händer den latenta journalist som är Jonas Ehne. Det är inte mycket, det måste jag erkänna. Men någonstans har jag en känsla av att det måste förmedlas. Betrakta det som en sida av mitt journalistiska kall.


Senaste nytt:

Jag har skrivit en mall för utskick av artikelidéer till tidsskrifter. Den är högtravande till den grad att till och med jag besväras av den uppblåsthet som präglar självbilden jag förmedlar. Men, men. Är man uppfylld av sig själv så är man - en av livets hårda sanningar, har jag lärt mig. Jag har en början och ett slut, däremellan ska jag kopiera in artikelidéer. Vad sägs om ett informativt reportage om Polaroid-kamerans tillvaro i digitalkamerans tidevarv? Eller en artikel om vad som gör att vissa människor klär sig snyggare än andra? Tänkte maila Diegos chefredaktör idag, om jag verkligen törs sjösätta mitt Vasa-skepp till mall.

Avslutning:

Okej, okej. Nu får det vara nog. Jag avslutar detta självbiografiska inlägg med en försäkran om att jag lever och har hälsan. Ni behöver inte oroa er.

Ännu kortare om Gud

Gud, gudomligt väsen, katt i låda. Kärt väsen har många namn.

Såsom jag har förstått det så är halva poängen med gudar att de ska finnas i någon slags himmel. Himlen, om jag har förstått den saken rätt, har vi inte omedelbar tillgång till med våra fem sinnen. Det finns förstås vissa som hävdar att man med lite böner och en god portion inbillning kan komma i kontakt med den, fast det verkar mest vara humbug. Alltså ligger himlen utanför vår räckvidd, utanför vår uppfattningsförmåga.

Det innebär, per definition, att vi inte kan veta om det finns en katt i lådan. Då säger jag att jag följaktligen inte kan veta om den finns där eller inte. En åsikt i frågan, vare sig jag tror att den finns eller inte, innebär alltså att man tror att det förhåller sig på ett visst sätt. Tror gör man i kyrkan och där är jag inte med. Jag håller bara saker för mer eller mindre sannolika. Att det finns en katt i lådan när jag med mina sinnen inte kan skönja något tecken på att den finns där, håller jag helt enkelt för ytterst osannolikt. Samma sak med Gud. Jag är agnostiker.

Fortsättningen på kollektivt ansvar (del 1)

Kan ansvar vidhäftas identiteter? I så fall, vilka identiteter? Knappast beroende på hårfärg eller musiksmak, men kanske kön och samhällsklass? Civilisationstillhörighet? Kräver en sådan identifikation en tydlig och medveten koppling mellan den kollektiva identiteten och individen? Annorlunda uttryckt: kan en människa genom att inte identifiera sig med en grupp som hon annars skulle kunna tillhöra frisvära sig från det kollektiva ansvar som gruppen bär på? Är en tysk som var aktiv i motståndet mot nazismen medskyldig till andra världskriget i egenskap av tysk? Är en transa medskyldig till det svenska patriarkatets orätter i egenskap av att vara född som en pojke? Och just det: innebär ansvar för en orätt skuld för densamma?

Jag har stångat huvudet blodigt mot frågan om det finns kollektivt ansvar, eller – för jag har svårt att bestämma mig – frågan om det finns någon mening med att tala om kollektivt ansvar? Som jag ser det har jag tre problem:

Jag fattar inte vilka som ska bära ansvar för vad.

Jag fattar inte vad man ska göra med sitt kollektiva ansvar när man väl har fått det.

Jag fattar inte om ansvar implicerar skuld.

Om ni väntar ett slag ska jag utveckla detta. Under tiden får den som vill gärna upplysa mig i frågan.

I kontemplation över städning

Som profeten ståendes på toppen av berget bland blixtrar, åska och kraftiga vindar. Med långt, yvigt grått hår och ett skägg som räckte mig ner till bringan proklamerade jag med tordönsstämma: Vi måste verkligen dammsuga! Och Tove hörsammade budet och började på sitt allra mest effektiva sätt att tjata på mig om att nu när jag sagt så, så får jag ju lov att göra någonting åt saken. Varpå det dammsögs bland blixtrar, åska och hård vind. Bland buttert muttrande pojkvänner och preussiskt disciplinerade flickvänner.

Det var måhända inte den sortens städharmoni man föreställer sig i pedantens himmelrike. Det var ju trots allt i en miljö präglad av konflikt som fröet till städningen äntligen slog rot och började gro. Det var med irritation som bränsle det dammsögs och plockades undan. Fast ingen bryr sig om det tråkiga i sådana förutsättningar när den sanna frälsningen finns i ett städat hem.

Idag är det annorlunda. Alltjämt står jag på mitt Arrarats topp förkunnandes det ena städbudet efter det andra. Vinden viner och blixtrarna fräser! Men sedan. Ingenting. Molnen skingras och vinden mojnar. Kvar står jag med mitt gråa, toviga hår bland dammråttor och brödsmulor alltmedan solen lyser. Jag blir lika förvånad varje gång det händer, lika förbluffad över detta antiklimax som kallas lugn.

Vänligt samförstånd där irritationen härskade. Jag frågar mig i smutsen vad som är att föredra: lite skit i hörnen eller ett rent helvete?

Fullständigt opretentiöst

Okej, here goes.

Kära Fredrik: läs Gryning över Kallahari snart så att jag kan läsa den. Jag har en känsla av att den kan utgöra bra stoff till mitt stora inlägg om... om... stora saker. (Förresten: först hade jag skrivit "lillebror" innan ditt namn, men det tog jag bort nu. Snällt va?)

Kära alla: jag och Tove har flyttat till en ny lägenhet som ligger på Rackarbergsgatan. Den är stor, fin och en tvåa. Sovrummet är smakfullt inrett med nätverkssladdar på golvet liksom en och en annan router. Så kommer det nog förbli fram tills den dag jag lyckas övertyga Tove om det livsnödvändiga med trådlöst nätverk. Det är lite insyn till vardagsrummet vidare in i hallen, så om ni vill se mig naken så kan ni stå och lurpassa i väntan på min morgondusch!

Kära media-Sverige: ge mig frilansuppdrag så att jag kan köpa mer saker. Ni har min framtid i era händer, försätt inte chansen att rädda mig undan ett liv som omotiverad banktjänsteman!

Kära Ulf och Karin: tack för era debattinriktade inlägg. Jag känner att alla debatthämningar är på väg att släppa fullständigt. Jag fantiserar om evighetslånga diskussioner om allt!

Kära datanördar: om någon vet hur man gör för att lägga in länkar i högermarginalen på ett enkelt vis, så får ni gärna tipsa mig om det. (Ett tillägg i efterhand: jag kom just på hur man gör för att fixa länkarna. Det står ju "Edit me". Jag antar att man bara ska klicka på texten...)

Studsandes på nätet mellan SvD och Salon

Det är svårt att titta på film om man läser för mycket. När man är liten utgör detta inget problem: för det första så läser man inte seriösa tidningar och för det andra tycker man att alla kritiker är dumma i huvudet. Resultatet blir att man konsumerar filmer utan urskiljning, men med största välbehag. Men precis som när Eva biter i äpplet och det ljuva, bekymmersfria livet upphör så uppnår man en ålder där man genom läsande ställer sig kritisk till vad man ser och gör slut på skräpfilms-Eden. Istället för att hänföras av bilderna sitter man och tänker och tycker.

Min upplevelse av Woody Allens Match Point utgör ett exempel på detta. Med mig från mitt läsande hade jag två omdömen från två respektabla källor: Svenska Dagbladet respektive nättidsskriften Salon.com.

Salon: "Match Point is a fatally neat exercise in detached craftsmanship, and maybe that's the best we can expect from Allen at this point. (...) But its twists notwithstanding, from the casting to the dialogue, "Match Point" just feels pickled in artificiality. Rhys-Meyers is attractive but flat; he has the bland glow of an underwear model."

SvD: "Jonathan Rhys-Meyers har den rätta farliga blandningen av mörk skönhet och inre tryck. (...) Det slår gnistor om paret Rhys-Meyers och Johansson och intrigen tar sig det mest oväntade och överraskande vändningar. (...) Som publik kan man bara tacka och ta emot denna intelligenta, sensuella och spännande thriller. Matchboll till Woody Allen."

Och vad hände? Halva filmen gick åt till att tänka på recensionernas vitt skiljda utsagor om filmens kvalitet. Jag såg på filmen med mitt ena ögonbryn höjt på det kritiskt frågvisa sätt som jag tror får mig att se intellektuell ut. Blev inte det minsta uppslukad av handlingen förränn bollen, som studsat på nätet, föll ner på rätt sida och jag kunde hänge mig åt intrigens alla oväntade vändningar. Efter halva filmen gav jag upp motståndet mot det goda "craftmanship" som Salon såg som så innehållslöst, men som fungerade så utmärkt på mig.

Jag tror att om man skulle ta SvD:s och Salons recensioner och smälta dem samman, så skulle legeringen bestå av det som jag skulle fylla en recension av Match Point med. Jag tror också att i min upplevelse av att efter halva filmen glömma bort att granska filmen och istället se den så ligger kärnan av vad som utmärker en god film: förmågan att rycka med. Det är det som skiljer SvD:s respektive Salons upplevelser av filmen, medan Salon aldrig lät sig ryckas med förlorade sig SvD redan från början. Detta gör också kritiken subjektiv: bara den som låter sig ryckas med rycks med.

(Lång-)randigt raljerande

Nu ska vi hänge oss åt djupt tänkande ett litet slag, mina kära läsare. Jag har nämligen upprörts över den här antisemit-debatten igen. Jag tänker dock låta bli att trassla in mig i en massa resonemang och begränsar därför mitt raljerande inlägg till tre stycken observationer.

1) Att säga att "judarna" bär ett ansvar för Israels agerande gentemot palestinierna är tydligen lite smått anti-semitiskt. Det kan jag förstå, eftersom jag inte tycker att en grupp människor kan ha den sortens kollektiva ansvar på grundval av sin etnicitet, klass eller kön. Det som är lite intressant är dock att den svenska vänsterns stora hobby i livet är att ålägga olika grupper just sådant kollektivt ansvar för orätter. "Alla män har ett ansvar för mäns våld mot kvinnor", är ett paradnummer. Jag kommer inte ihåg vem (av alla som sagt så) som skrev det i ETC, men det var där jag läste det en gång. På andra håll har jag hört om vårt (vi som är västerlänningars) kollektiva ansvar för fattigdomen i tredje världen. Eller varför inte borgarnas ansvar för förtrycket av arbetarklassen? Bär jag ett ansvar för dessa orätter för att jag är man, västerlänning, småborgerlig? Nix.

Tillbaks till det intressanta: den sortens resonemang som är tabu i etnicitetsfrågor är legio i vänsterns diskussioner av klass- och genusfrågor. Kan det möjligen vara därför som den svenska vänstern stundtals uppfattas som anti-semitisk?

2)Det finns tydligen en stor skillnad i att säga att "judarna" har stor makt i media och att säga att det finns relativt många personer av judisk börd som har makt i mediavärlden. Det första är ett normativt påstående som anspelar på gruppfördomar, medan det andra ett deskriptivt påstående om en statistisk realitet. Det hade jag inte en aning om innan den här debatten började! Om jag hade deltagit i undersökningen (där frågor av den första typen förekom) hade jag gått i fällan och svarat ja.

3)Tabu bor granne med fetischism. Jag kommer härmed ut inför er, mina kära läsare, som anti-semtismdiskussionsfetischist. Alla tabun som omger frågor om anti-semitism och judendom är helt enkelt för mycket för mig: jag bara måste diskutera dem! Men detta är ju också problemet med tabun; debatten hänger upp sig så fullständigt på objektet att de bakomliggande frågorna försvinner i all upprördhet. Jag tror att det är därför som alla diskussioner om anti-semitism urartar till att handla om allting annat än främlingsfientlighet.

Okej, nu fick jag det ur systemet. Nästa inlägg blir putslustigt och lättsamt. I promise you!